2008-11-13 10:55:54 Allmänt
Den långa vandringen (utdrag...)
Min historia grundar sig på en släktforskning, som fått kött på benen av de berättelser som vandrat från släktled till släktled. Mycket finns nedtecknat och är fakta, emellanåt har jag diktat med utgångspunkt utifrån mina egna funderingar och tankar. Det handlar om Erik Erson Ståbi och hustrun Brita Ersdotter, deras fyra barn och mormodern Anna Jonsdotter i Stackmora by i Orsa socken och sist men inte minst Nischamor. Berättelsen börjar anno 1826.
Nedan: Utdrag ur längre text...…
. . . . . . . . . . NU var det dags för ANNA KATARINA ANDERSDOTTER att träda in på arenan, här kom ett fruntimmer som visste vart skåpet skulle stå. Hon kom just som timmerhuggningen och flottningen tog fart. Bäcken muddrades och man kunde flotta timret hela vägen ner till Ångermanälven. Stockarna flottades vidare ner till Skiljet i Sandslån .Katarina tog över hästkörslorna, på så sätt frigjordes en man till huggningen. Åtta kjolar hade hon för att klara kylan men ådrog sig förfrysningsskador som hon fick dras med livet ut.
Det grämde Katarina att svärfadern hade skrivit bort arvet för den äldste sonen. Bohlin, en lagklok man från Höven hjälpte Katarina med en skrivelse till Kunglig Majt där hon bad om audiens, förklarade sitt ärende och krävde återbetalning, 6000 riksdaler.
Hon fick gehör hos Kl Majt och nu hade hon att rusta maken Hans och brodern Anders, den rättmätige ägaren till arvet. De skulle gå till huvudstaden.”Kommer ni hem helskinnade med pengarna ska jag ha hälften, kom ihåg det ” sa hon och bröderna gick. Hur lång tid det tog att gå från Fängsjön till Stockholm och hem igen vet vi inte, men hem kom dom med pengarna.
En förvaltare Johansson på ett av skogsbolagen hade hjälpt Kajsa tidigare med allehanda spörsmål och han berättade en dag att ett hemman i Tängsta var till salu. Skogen var skövlad av bolaget som hade avverkningsrätt i femtio år, men jordbruket var igång och det var det hon var ute efter. Hon köpte gården för pengarna hon hade och Hans och hon var nu hemmansägare.
Gården låg på en höjd, Nischabacken, och det har berättats om att långt tillbaka i tiden bodde bönderna tillsammans på Nischabacken. Tiderna var oroliga, ofred och stråtrövare härjade och man kunde bättre skydda sig om man bodde tillsammans. Ägorna låg därför utspridda i byn nedanför Nischabacken och det var opraktiskt. Nu var det bara två gårdar kvar varav Kajsas var den ena. Byn Tängsta på södra sidan Ångermanälven var en väl sammanhållen by med stora välmående gårdar längs byvägen och det kändes främmande men härligt att komma från skogsbyn och in till denna tätbefolkade trakt. Här fanns handelsbod, doktor och skola, kyrkan tvärs över älven, kalas och begravningar, julottefärder och ljus i alla fönster och planer på järnvägsbygge.
Kajsa eller Nischamor som hon nu kallades blev känd i byn för sitt stränga sätt och sina bestämda åsikter. Hon gick till handelsboden en dag och såg en tunna råg som hon blev intresserad av. Hon ville veta priset och handlarn som ville göra sig lustig över henne sa att hon fick den gratis om hon orkade ta hem den själv. Hon slängde upp tunnan på ryggen och bar hem den, och där stod handlarn med lång näsa.
Kajsa och Hans fick fjorton barn och den nioårige Per Wilhelm bröt stora benpipan mellan knä och fotvrist och hamnade på lasarettet i Sollefteå. Benet ville inte läka, det blev inflammation som utvecklades till benröta. Kajsa fick bud en kväll från överläkaren, som sa att benet måste kapas följande dag.
Anna Katarina blev rasande, skrek att hästen skulle spännas för den långa släden, körde i full karriär ner till stan på kvällen, kom infarande på lasarettet, befallde att pojken skulle hem omedelbart. Sjuksystrarna sprang efter doktorn som kom rusande i korridoren och skrek: ” Är ni vansinnig människa, pojken kommer ju att dö !”
”Här ska inte amputeras, han ska inte bli krympling för resten av livet, jag ska klara honom, pojken ska härifrån och det i rödaste rappet !!!”
Läkaren vände på klacken och gick och hävde ur sig våldsamma svordomar över galna kärringar.
Färden hem gick i samma vilda fart.
Väl hemkommen skickade hon två av barnen till Berndtson, soldat-fältskären, med begäran att han skulle komma genast och ta med stora fältskärsutrustningen. Under tiden spontade hon tjärved och snidade till träpinnar och kokade en stor kittel med vatten. Berndtson kom och de började rengöra det öppna såret från knäleden ner till foten. Dött kött, var och ruttna benflisor stack upp ur såret. Efter rengöringen började operationen. Den lilla benpipan var hel, men den stora var helt förstörd. Med träpinnarna som kokats i vattnet höll Kajsa upp benpiporna så att Berndson kunde såga av de utstickande benbitarna. När allt var rengjort pressades sårkanterna samman och hölls ihop med lindor. Nu gjordes en hylsa som var delad, den sammanpressade hela sårpaketet. Det hela skulle vara enkelt att öppna vid varje omläggning som skedde morgon och kväll.
Efter detta var det bara att hoppas att läkningen skulle lyckas. Det fanns faktiskt ett naturmedel som man använde för att rena och dra ur orenheter och dödkött ur sår och det användes i fält likaväl som i det civila. Det var ”kådplåstret”. Grankåda, ister och brännvin kokades ihop till en seg salva. Kajsa gjorde salvan och omläggningen själv. Linnedukar smordes in med salvan. Två gånger om dagen byttes trasorna och plåstret på benet, de var så fulla med var, dött kött, benfragment och orenheter att trasorna måste kastades på elden vid varje byte. Lille Wilhelm upplevde själva operationen som lindrig jämfört med den långa läkningen.
När Per Wilhelm var 14 år sattes han i skräddarlära, mor Kajsa såg till att han trots svår hälta skulle ha ett bra yrke.
Per Wilhelm var min morfar och mycket mer finns att berätta men det får bli en annan gång ……
 |
| |
Kommentera »2008-11-13
Kommentar från: Berit Melin
Oj vad jag älskar sanna berättelser, roligt också att det inte är så många mil härifrån!!!
Tack för berättelsen! 2008-11-13
Kommentar från: Katarina Jahlitz
Tänk om hon hade levat när min morbror levde så hade hon nog kunnat rädda honom, istället förstörde Sollefteå sjukhus honom för livet.
Längtar efter att få läsa mer.
Hade bäst
Katarina 2008-11-13
Kommentar från: Leena Andersson
Vilken fantastisk berättelse och vilken kvinna! Väntar på fortsättning! Jag har en släkting som också har forskat,någon gång i slutet av 1700 emigrerade en Björkman från Småland till Finland och nu är delar av släkten tillbaka i Sverige,fast med efternamn Andersson. Spännande med släktforskning och du skriver så bra! 2008-11-13
Kommentar från: Karin Rolén Nordstrand
Bravo! Hoppas att du tar dig tid och skriver mer nu. Jag är så nyfiken på fortsättningen! Kram |
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_913_20081113105554_831.jpg",293,470,1);)