 Ola Öhlin
Född i Sörmland 1967.
DET ÄR BARA MOD SOM MÄNNISKAN BEHÖVER
Reflexioner utifrån Ola Öhlins måleri
Det är bara mod som människan behöver. När ögat är kärlek, det vill säga icke fördunklat, icke fördömande, icke förväntande eller förhoppandes, när ögat är uppgivet och suckar och icke hindrar världen från att störta in, när ögat icke särskiljer, då är världen ett, icke delbar, icke sönderfallande i ont eller gott, fult eller vackert; då ser ögat med kärlek.
Liksom förtvivlan är människans yttersta hopp, är detta seende en form av blindhet, en oväntad form av fri vilja. En passivitet som kräver all vår kraft. Ögat väljer icke, utan mottager och drabbas. I denna gränstrakt kommer färgerna mot oss rena. Landskapet är blott en förlängning av våra egna kroppar. De torra vägarna som löper mot horisonten är vårt liv. Den pulserande svavelgula himlen en afton innan storm är den smärtsamma förälskelsen. Mörkret känner vi igen i varje andetag.
I denna gränstrakt är vi inte rädda mer. Därför att vi är världen. Vi fortlöper, tar inte slut, och det finns inget som heter döden.
Det finns bara de vibrerande skyarna, de vidsträckta fälten, våra öppna händer, våra blinda ögon, vår kärleks förtvivlan och uppgivenhet. Det finns bara den gränslösa kroppens mjuka leende när färgerna störtar rakt igenom.
Reflections based on Ola Öhlins painting
It is only courage that man needs. When the eye is love, that is not clouded, non-judgmental, not expectant or hopeful, when the eye is abandoned and sighs and does not prevent the world from collapsing, when the eye does not differentiate, then the world is indivisible, non-decaying in evil or good, ugly or beautiful; then the eye sees with love.
Like despair is man's ultimate hope, this sight is a form of blindness, an unexpected form of free will. A passivity that requires all our power. The eye does not choose, but receives and suffers. In this border area, the colors against us will be pure. The landscape is merely an extension of our own bodies. The dry roads that run towards the horizon are our lives. The pulsating sulfur-yellow sky one evening before the storm is the painful love. We recognize the darkness in every breath.
In this border area we are no longer afraid. Because we are the world. We move on, do not run out, and there is nothing called death.
There are only the vibrating clouds, the vast fields, our open hands, our blind eyes, the despair and abandonment of our love. There is only the limitless smile of the boundless body when the colors rush straight through.
Alexandra Kronqvist
författareUtbildning
Gerlesborgsskolan bohus län
Estetiskalinjen Eskilstuna folkhögskola
Master i Konstnärlig gestaltning Linköpings Universitet Utställningar
Separatutställningar i urval
1997 Markaryds Konsthall
1998 ARCH Galleri Kalmar
2001 Eskilstuna Konstmuseum
2005 Katrineholms Konsthall
2005 Arvika Konsthall
2006 Galleri Bergman Stockholm
2019 Eskilstuna konstmuseum
Samlingsutställningar i urval
1998 Sydosten Kalmar Konstmuseum
1999 Sydosten Kalmar Konstmuseum
2000 2000 Foundation Diemen, Holland
2000 Katrineholms Konsthall
2000 Eskilstuna Konstmuseum
2003 National Gallery Seoul, Syd Korea
2004 National Gallery, Seoul, Syd Korea
Offentliga arbeten i Urval
2001 Kummel, Glasmuseet Torshälla
2004 Icehotel Jukkasjärvi
Inköpt av
Eskilstuna Konstmuseum
Flens Kommun
Eskilstuna Kommun
Kalmar Kommun
Katrineholms Kommun
Kalmarläns Landsting
Sörmlands Landsting
Metallarbetarförbundet
IF Metall.
|
