2008-04-22 10:34:42 Natur
Dagbok 21 april 2008
Jag är strax på väg till Stugan igen. Underbara dagar droppar in som pärlor i en collier. Lätt frost på morgonen men redan nu halv nio börjar det bli varmt.
...
Dagen blir inte helt som jag har tänkt mig. Klockan elva anländer hyresvärden Måns med två hantverkare från en elfirma. Det är dags att åtgärda pumpen som har strejkat sen i vintras. Samtidigt ber jag då om hjälp med att få fart på elen i Stugan. Den har varit utslagen sen i vintras den också efter det att jag brassat för mycket energi en dag. Jag har kollat alla säkringar men inte hittat felet. Jag får hjälp med det nu.
- Det är en säkring, säger Anders, men ögat sitter fast, därför märkte du aldrig något.
Så enkelt alltså. Nu har jag både el och vatten igen. Skönt.
Grabbarna är intresserade men smått oroade av alla snokar. De står borta vid pumpen och petar med en stor pinne på två stycken som solar sig vid jordkällaren. Måns gillar inte heller snokar.
- Det är rörelsen som är otäck, säger han, och jag tänker på den där hypotesen att ormar och spindeldjur genom årmiljoner har gett ett genetiskt avtryck hos människorna. Till och med bibeln berättar om detta, på sitt sätt. Kanske måste man aktivt lära sig att gilla ormar, skorpioner, tusenfotingar och spindlar. I så fall har jag lyckats bra, inte bara med mig själv, utan med hela familjen som följer snokarna vid Stugan med stort intresse och förtjusning.
Jag tar lunch i solen vid mitt lilla vackra rostiga metallbord. Det bränner i ansiktet och jag låter t-shirten falla. Just då anländer nästa bil. På långt håll ser jag texten "Skölds rödfärgeri".
- Är du på väg till mig, frågar jag Frank.
Så är det. Slutmålat på ett tag alltså. Måns anländer strax åter med andan i halsen. Han har glömt att meddela mig. Allting i närheten av väggarna måste flyttas bort inför högtryckstvätten som följer. Lika bra att ta paus ett tag och försvinna ut i sjön.
Jag tar med mig paddeln och går ner till kanalen, sätter mig i en kanadensare tar mig ut genom vassen. På vägen ner möter jag en enorm paddhona med en liten hane som jokey. De är på väg ner till kanalen för årets höjdpunkt i tillvaron. I strandkanterna ploppar hela tiden fler paddor ner när jag går förbi.. De har helt tagit över efter åkergrodorna som är färdiga och åter på väg upp ur vattnet.
Att paddla ut i solvärmen och stillheten här i sjön är en upplevelse utöver det vanliga. Jag är privilegierad förstås eftersom tilltaget är oåtkomligt för den stora allmänheten på grund av besöksförbudet som råder nu under våren och försommaren.
Två snatteränder lyfter bräkande, sothönsen springer in och gömmer sig och sävsparvarna svärmar. Jag glider förbi en sjungande videbuske som blommar långt där ute i vassen nästan en kilometer från land. Ända hit har tusentals bin hittat.
Vattnet är brunt men kristallklart och de gula näckrosornas blad är nära att nå upp till ytan nu men ännu någon vecka är här enkel framfart.
Rördromarna tutar i kör, grågässen väsnas öronbedövande, de bruna kärrhökarna seglar som papperssvalor, vattenrallarna grymtar och trummar och jag möter de första skäggmesarna "tjyng tjyng!"
Jag känner vassarna. För en nylig gäst är det fara för vilsefärd. Jag tar det varligt; låter paddeln dansa från sida till sida. I början där kanalen är som smalast blir det sidoväxling mellan varje tag men efterhand som vägen breddas kan jag öka till tre tag på varje kant. Jag har god teknik och tar mig fram utan ansträngning och helt ljudlöst. Endast vattenvirvlarnas sug, ett enstaka vasstrå som glider gnällande längs kanten och dropparna som faller är det som hörs.
Jag kommer nära. Allt blir så intimt med omgivningen - naturen. Jag är delaktig i helheten - inte bara gäst.
Så blir jag där ute ett par timmar. Jag glider intill en vassbröte, en uppsliten stor torva av halvliggande vass och smalkaveldun, en perfekt skäggmesbiotop med möjligt eller till och med troligt bo.
Mycket riktigt skäggmeshonan far ut ur knippet och jag drar mig försiktigt intill, trevar med handen och finner boet med fem varma ägg. Jag lyfter ut en av dessa små juveler, väger det i handen, håller upp det mot solen för att se hur länge det är ruvat och lägger försiktigt tillbaka det i boet och drar mig undan.
Redan på väg därifrån är paret tillbaka i botuvan. Jag känner inte bara vassen. Jag är även ett med skäggmesarna. Jag känner mycket stor lycka över detta.
På väg tillbaka glider jag med ryggen uppspänd som segel i en tilltagande nordlig sjöbris.
Solen steker mitt ansikte och jag anländer under alarna med hettande kinder nästan utan ett enda paddeltag. Rödfärgaren är färdig och avrest. Å andra sidan är mitt anlete numera rödfärgat.
Jag får någon timmes ytterligare oljemåleri.
Gebbe Björkman
(http://www.gebbe.com)
Kommentera »2008-09-29 Sala
Kommentar från: Karin Törnkvist
Härlig skildring, väl skriven och fascinerande!
Glömde tiden...
www.karinmonatornkvist.dinstudio.se
Fina landskapsbilder! Tycker om kompositionen. | ![]() |
|
|
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080422103442_330.jpg",320,420,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080422103442_841.jpg",220,197,2);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080422103442_775.jpg",420,320,3);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080422103442_260.jpg",364,262,4);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080422103443_272.jpg",209,370,5);)