2023-01-05 11:53:44 Husmorsgraffiti
FOLKBLADET SKRIVER . . .
"Samhället blundar för hoten vi judar utsätts för"
"Politikerna skakar på huvudet och säger att det är förfärligt det vi blir utsatta för. Och de lovar att de ska jobba närmare oss för att skapa trygghet. Men sedan händer ingenting!
"Anna" är ordförande i Norrköpings mosaiska församling och det går att ta på den frustration och ilska hon känner över myndigheternas flathet när det gäller att bekämpa det hat som den judiska befolkningen möter dagligen i Norrköping.
– Det handlar inte bara om politiker utan också om kommunala tjänstemän, skolpersonal och inte minst polisen som blundar för hoten vi utsätts för. Vi är helt utelämnade till oss själva både som församling och individer. Samhället sviker genom att de hatbrott som begås mot oss ignoreras.
Anna (som heter något annat) och jag har stämt träff utanför synagogan en tidig morgon nån dag in på det nya året. Men det hala väglaget gör att hon är lite försenad och jag hinner se mig omkring från gatan. Att gå in på tomten går inte. Grinden är låst. Jag upptäcker att Anneli Lindberg från "Husmorsgraffiti" kärleksbombat synagogan genom att sätta upp ett virkat konstverk fyllt av hjärtan. Som ett svar på det senaste hatbrottet då några försökte elda upp synagogans dörrar men misslyckades.
Anna kommer i sällskap med en man – församlingens säkerhetschef visar det sig senare– som tar fram en nyckelknippa och låser upp porten. När vi är innanför låser han lika snabbt grinden från insidan. Det första jag ser är ett krossat fönster i en av synagogans spröjsade fönster. På lyktstolparna som lyser upp entrén sitter övervakningskameror. Kameror som församlingen fått bekosta själv. Och som fångat flera av de brott som begåtts mot synagogan men som hittills inte lett till någon fällande dom.
– Jag tycker att kommunen hade kunnat bekosta en kamera högt upp på några av de gator som omger oss här. Då hade man haft överblick över hela vårt område. Men det enda svar vi får är att vi äger en privat egendom och det är vår uppgift att skydda.
Vi går in i lokalen där det är kyligt men ombonat. Anna förklarar att synagogan inte ser ut som synagogor brukar göra. Här finns detaljer som mer hör hemma i Svenska kyrkan. En orgelläktare, med en fungerande orgel och en tavla där siffrorna för psalmverserna ska hängas upp.
– Men de detaljerna använder vi inte. Det är en anpassning till "svenskheten" . Vi sjunger mycket men aldrig efter förutbestämda psalmer och vi använder aldrig orgeln under gudstjänst, berättar hon.
Jag får ta en bild på henne snett bakifrån i en av bänkarna. Mer vill hon inte synas.
– Det är omöjligt för mig att bli en offentlig person mest för att jag har barn, som jag måste skydda. Min son har fått byta skola fem gånger för att han möter hatiska kommentarer och rena handgripligheter. Och skolorna sopar bara allt under mattan. Från rektor till vanliga lärare. En del gör rent antisemitiska uttalanden andra bara konstaterar att det är bättre för oss själva om vi inte anmäler. Och vi kan inte gå till skolinspektionen för då blir våra namn offentliga, vilket jag tror att skolorna vet om. Därav flatheten eller likgiltighet. Och min son säger ibland "Varför ska vi bo i Sverige när alla hatar oss?"
Anna måste hämta andan. Vi sitter runt fikabordet i det lilla köket bakom samlingssalen. Mannen, som följde med henne för att låsa upp, inflikar:
– Det blir förbjudet för våra barn att prata om sin identitet. Då blir det också svårt för dem att vara stolta över vilka de är. När det gäller maten ställer vi ju aldrig krav att barnen ska få kosher utan istället väljer de oftast det vegetariska alternativet för att undvika kommentarer.
Judarna tillhör en av fem nationella minoriteterna i landet med rätt att i fred utöva sin religion och omfamna sin kultur och sitt språk. Och alltså också få möjlighet att äta kosher mat. Men så som samhällsklimatet blivit speciellt under de senaste två-tre åren känner de att de inte vågar be om den rättigheten.
– Både vi vuxna och barnen kan mötas av kommentarer att vi borde åka hem. Vart ska vi åka? Jag är född här, min pappa är född här, mina barn är födda här! Jag är svensk medborgare, jag pratar svenska. Jag har ingen annanstans att ta vägen. Vi är laglydiga medborgare. Vi betalar skatt och lever ett normalt liv med jobb och fritidsaktiviteter. Ändå ska vi åka hem?!
Att dagligen tvingas gå omkring på sin vakt, att undra vem som ska komma fram och säga något nästa, gång påverkar livet. Anna kanske blir mer utsatt för att hon valt att ha det officiella men ideella uppdraget som ordförande i församlingen. Därför känner hon sig extra bitter över det totala oförstående hon möts av från myndigheterna. Hon menar att en nationell minoritet måste ha rätt att känna sig trygg inte bara höra vackra ord om hur svårt livet måste vara för dem.
– Istället möter vi myndighetspersoner som tycker att det ska räcka att vi är "sunt paranoida" för att skydda oss själva. Våra polisanmälningar tas inte på allvar. De läggs ofta ner direkt. Den senaste gången när brandattentatet riktades mot oss så polisanmälde jag händelsen på en tisdag. När jag inte hört något på fredagen ringde jag upp igen och då visade det sig att det inte fanns någon anmälan. Personen som jag anmält till visste inte hur hen skulle rubricera det. Då blev det inte registrerat alls. Men på fredagen registrerades det och lades ner inom 90 minuter. Nu efter uppmärksamheten i medierna har de återupptagit ärendet.
Hon menar att folk som svarar på polisens kontaktcenter inte har rätt kompetens för att förstå vad hatbrott innebär.
– Vi har en kontaktperson på polisen med direkttelefon men han var ledig varför vi var hänvisade till de normala poliskanalerna.
Efter attentatet hörde inte en enda politiker av sig till församlingen. Inte förrän 11 dagar senare när bland annat Folkbladet skrivit om händelsen. Den 29 januari sent på kvällen fick församlingen ett mejl från Sophia Jarl som lovade att hon skulle kontakta dem direkt när hon kommer hem från sin semester den 9 januari.
– Hon är den enda politiker som har hört av sig.
Trots de yttre hoten fortsätter församlingen att träffas. Och de firar alla sina judiska högtider i synagogan men de försöker göra så lite väsen av sig som det bara går.
– Vi lever under radarn. Oftast vet ingen att vi faktiskt samlas under högtiderna. Annars kommer vi överens om att träffas hemma hos varandra för att umgås men vi gör ingen affär av det. Vi träffas och vi har roligt tillsammans, säger Anna och skiner upp.
Det kändes bra att se henne le innan vi skils åt.
Då kom judarna till stan
Judarnas historia i just Norrköping sträcker sig tillbaka till sent 1700-tal. 1779 sanktionerade kung Gustaf III "allmän religionsfrihet" i Sverige.
1782 utfärdade Kommerskollegium ett "judereglemente" vilket innebar att judar fick rätt att bosätta sig Stockholm, Göteborg och Norrköping.
De fick rätt att uppföra synagogor och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken. Men de förbjöds att ställa upp i riksdagsval och ingå äktenskap med andra än sina trosfränder.
Marianne Odelius
------------------------------------------
Vi har ett ansvar. Att utbilda oss, lyssna och göra motstånd mot allt hat.
HUR GÖR EN DET BÄST?
Jag har börjat gå till biblioteket och låna böcker. WAW vilken skatt vi har vi våra bibliotek!
 |
|
 |
| |
Kommentera » | ![]() |
|
|
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1839_20230105115344_223.jpg",493,470,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1839_20230105115546_234.jpg",425,470,2);)