2010-06-06 10:44:21 juni 10
Lång blogg om en 97 årig vurpa i det gröna
Minns ni Bertil 97 år, som jag nyligen lärt känna?
Han bor ensam i närheten av ödehuset Rävås, där jag ofta är för att hitta målarmotiv.
Bertil och jag sågs i december och han berättade då om dem som bott i Rävås förr.
Då frågade han om jag kunde tänka mig att ta med honom till Rävås när våren stod i full blom.
Han längtade till grönska, ängder och minnen . Självklart, sa jag!
När jag ringde Bertil igår, blev han väldigt glad och ville att vi skulle ge oss av så fort som möjligt.
Så med ett par stolar i bilen, kaffekanna och bullar åkte jag och hämtade upp Bertil.
Bertil har varit jordbrukare, lantmätare och jägare hela sitt liv och älskar att vara ute, men har svårt att gå numera. Så jag körde så långt det gick fram till ödehuset. Sista biten är en ojämn traktorväg, så bilen, Bertil och jag bara skumpade fram och han skrockade glatt:
- Kör bara på ettan så går det fint!
Sen hade jag trott att han ville gå så lite som möjligt, sitta vid nåt av de näraliggande uthusen och mysa i solen under syrenerna.....men nä-ädå, Bertil ville gå över hela ängen ända bort till slänten med utsikt över Skalltorpsån. Han stannade då och då, vände ansiktet mot himlen och liksom vädrade, medan han vilade sitt ben.
Ängen var så där friskt och fuktigt grön, smörblommorna lyste som guldknappar och högt över oss flög lärkorna.
Till slut sa Bertil :- Här blir det fint att sitta. Jag fällde upp stolarna och dukade upp.
Och sen satt vi han och jag och andades levande livet.
Kaffe i muggen, och sockersmulor i mungiporna och solvind i håret.
Livet var stort, bräckligt och vemodigt och helt underbart vid hans sida.
Bertil berättade minnen och jag skrev ner....
Sen vände vi oss lite på stolarna för att se bort mot Rävås...
Då hörde jag ett litet: -Uff, och när jag tittade upp låg hela Bertil i gräset och sprattlade och hade ramlat av stolen. Ojojoj, jag blev jätterädd, hur gick det snällarara?
- Det gick allt bra, sa Bertil och sprattlade lite mer, som en skalbagge på rygg.
Och med förenade krafter lyckades vi få upp honom igen. Det var tungt och svårt och såg nog rätt kul ut. Tur inte nån såg oss för då hade dom undrat.
Och när vi pustat ut, skrattade Bertil och sa att denna dagen skulle han aldrig glömma!
Han la sin hand på min och sa att han skulle notera denna underbara dag i sin almanacka.
När jag sen lämnade av Bertil i sitt hem igen och vi kramades farväl sa Bertil:
-Det här kan vi väl göra om!!
- Ok, vad sägs om när höstfärgerna glöder runt Rävås,sa jag.
Och han log och nickade!
Kommentera »2010-06-18 GBG
Kommentar från: Andersbohman.se
Du skriver så himla bra Lena - fängslande!... sen är du en himla snäll människa också. Jag tror att du eventuellt kan va en ängel, fastän du nog inte skulle erkänna det. Känner en ängel sen tidigare så nu känner jag två. :-) |
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2207_20100606104421_463.jpg",620,470,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2207_20100606104421_675.jpg",620,470,2);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2207_20100606104422_453.jpg",620,470,3);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2207_20100606104422_348.jpg",620,470,4);)