2017-08-01 19:56:55 Allmänt Att bli vilse Här om dagen skulle jag åka till Tiomilaskogen i Dalarna, en gång om året är det kulturfest i denna tiomilaskog. När man inte har körkort så måste man ha någon som kör tavlor och all färg och dukar. Som tur var hade vi med täcke och smörgåsar. PGS kartan ställdes in. Jo då, ända från Södra Fjöle i Värmland. Vi bablade å jag tänkte inte på hur vi åkte. Men rätt som det var så var vi i Ekshärad. Där hade jag varit för en vecka sedan och målat änglar i ett kyrkotak. Så där var vägen välbekant. Men så pekade pilen på kartan in oss på en konstig grusväg. Det bar upp och upp i himlen kändes det som. Och det kändes som att bilen verkligen var baktung. Grusväg mitt i ett oändligt karlhygge. Endast några avskalade träd fanns kvar till hackspättarna. Jag blev fnittrig och tiden gick. - Har du bensin i tanken, frågade jag chaufören. - Full tank, skrattade han. - Tur, sa jag. Kalhygge var jag än tittade. Det såg ut som Lars Lerins tidiga målningar. Så ringde telefonen. - Var är du? hör jag i telefonen.- Kommer du inte? - Jag är vilse på vägen mitt i skogen, svarade jag. - Radio Dalarna är här, sa hon. - Ja det kan vi glömma, sa jag. - Vi får se när vi kommer, sa jag. Det pirrade ordentligt i magen. Vi åkte och åkte. Men så helt plötsligt kom vi fram på en asvalt väg. Gissa om det lättade på trycket över bröstet. Jag som skulle livemåla och måste känna mig pigg när jag startade mitt uppträdande inför människorna. Men på något konstigt sätt kom vi fram och jag plockade fram färger stafli och målarduk. Radion hade redan varit där. Men det spelade ingen roll då får man arbeta i fred.
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_3466_20170801195655_215.jpg",370,282,1);)