2022-04-05 16:24:18 Allmänt
Några gudliga funderingar i vårkvällen
Jag växte upp som yngsta barn i en prästfamilj bestående av pappa, mamma och fem barn som föddes en inom loppet av fem år. Givetvis fostrades jag i sann kristen anda med såväl strikta förhållningsregler som uppmuntran till kreativa aktiviteter. Under de tidigare åren fann jag mig snällt i mina föräldrars krav och förväntningar, men under tonårens vånda förändrades min attityd till mer av opposition och ifrågasättande inför de stränga normerna. Jag var dessutom tämligen isolerad ifrån mina syskon sedan länge eftersom mina två äldsta bröder ansåg mig för liten att umgås med och mina två äldre systrar som tog som sin främsta uppgift att uppfostra mig.
Jag blev således ganska tidigt ett ensamt barn som sökte kontakt och kärlek utanför hemmets väggar. Det blev till att börja med snälla tanter som bjöd på saft och kakor när jag knackade på dörren eller äldre kamrater med ett friare och frimodigare liv än det jag levde.
Men under de tidiga barnaåren följde jag lydigt med familjen till kyrkan på söndagarna. Jag har inget minne av att detta var problematiskt på något sätt. Jag älskade att sjunga med i psalmerna, hade en klar och ren röst som jag njöt av att exponera. Ibland vände sig de vuxna kyrkobesökarna om och log när min ljusa röst hördes klart bland alla vuxna stämmor. Då kände jag mig sedd och respekterad, något som ofta var en bristvara inom hemmets väggar. Likaså tyckte tanterna på syföreningsmötena i prästgården om att prata med mig under kaffepausen, något som också stärkte min självkänsla.
När jag sedan undan för undan fjärmar mig barndomshemmet och börjar mitt eget liv har också min attityd till kyrkobesök förändrats. Jag älskar fortfarande att lyssna på den musik som kyrkorna ofta bjuder på, från mindre kammarkonserter till stora satsningar som Matteuspassionen av Bach och liknande evenemang. Nu har jag dessutom utvecklats till en kontinuerligt utövande cellist, vilket gör att jag då och då själv medverkar i kyrkomusikaliska sammanhang. Detta är något jag verkligen tycker om. I kyrkorummet andas en speciell atmosfär av trygghet och harmoni som inte finns i profana lokaler. Den känslan känner jag livet igenom.
Men jag söker inte upp kyrkan i gudstjänstsammanhang längre. Jag har svårt att ta till mig det kristna budskapet om den gode, kärleksfulle och förlåtande guden som ser om de sina. Allt eftersom livet fortskrider blir jag mer och mer medveten om livets faktiska villkor – kampen för tillvaron – hur skapelsen är byggd som en hierarki där den starkaste på bekostnad av den svagare skaffar sig herravälde. Äta eller ätas. Döda eller dö. Det är ingen barmhärtig värld. Djurens liv består av ständig spaning efter andra djur som vill äta upp dem. Det är inte kärlek. Det är skapelsens verklighet och förutsättningar.
Kanske ligger det en sanning i bibelns ord att ”människan är guds avbild”. Är det inte så att vi människor själva är ”gudar” som genom våra beslut och handlingar i allra högsta grad kan påverka och forma våra liv? ”Var och en är sin egen lyckas smed”. Vi får inte våra önskningar tillgodosedda genom att be till en osynlig gud. En del har tur och framgång i sina liv, andra är ständigt drabbade av misär och tillkortakommanden. Framgång har inte alltid att göra med skicklighet och intelligens. Det är inte heller så att gud ger oss belöningar när vi är goda och snälla. Allt i livet är styrt av komplicerade orsakssammanhang som avgör människors väl och ve. Vi kan bara handla efter de givna förutsättningar vi råkar ha I varje enskild situation. Livet är verkligen varken rättvist eller förutsägbart. Rättvisa är en mänsklig önskedröm.
Jag avundas troende människor. De verkligt troende tycks leva i avspänd harmoni, helt övertygade om att de har en styrande och hjälpande hand som skyddar dem. Vilken underbar känsla! De ser Guds ingripande och hjälpande hand överallt och lever i en trygg förvissning om att de är skyddade från allt ont. Men för mig är det svårt att känna så när man ser hur världen ser ut. Varför skulle Gud endast bry sig om de troende? Är han en god gud skall han väl visa godhet även åt ”vanligt hederligt folk” som råkar leva i tvivel över hans existens. Är inte det kristna budskapet att vi skall älska även våra fiender och oliktänkande och visa barmhärtighet mot alla våra medmänniskor?
Detta är verkligen inga frågor som kan besvaras. Men de kan måhända ändå ställas?
Kommentera »2022-04-05 Stockholm
Kommentar från: Gunnar
Du är en mycket bra skribent, väntar nu bara på nästa artikel! | ![]() |
|
|
