2022-12-26 15:08:33 Allmänt
Vänskap
Han var vuxen nu sedan länge. Det var sällan han såg bakåt i sitt liv, kursen var alltid riktad framåt – uppåt. Många tyckte nog att han var en riktig streber, alltid med ett projekt på gång. Sådan hade han alltid varit. Utan något som riktigt engagerade tyckte han inte att livet var värt att leva.
Men i dag hade han stannat upp av en alldeles speciell anledning. I morgontidningen hade han sett dödsannonsen, och minnet från den där gången i hennes trädgård för fyrtio år sedan var lika skarpt i dag som det alltid varit sedan dess. Hon hade blivit riktigt gammal, och under alla åren hade de regelbundet skrivit eller ringt till varandra minst två gånger om året. Några gånger hade han också hälsat på henne. Det hade blivit ett självklart behov helt enkelt, något han verkligen ville och värderade högt.
Nu var hon alltså död, tant Hilma. Det kändes vemodigt och sorgligt. Hon hade blivit som en extra mor för honom, en person han kanske hade mer förtroende för än sin egen mamma. Hon hade blivit en vän, inte som en kompis i hans egen ålder, utan en vän han kunde öppna sig helt för, en som inte skrattade åt honom. Inte ens hos sin fru kände han denna självklara kommunikation som gjorde att han inte bara kunde utan ville göra det.
Han var sexton år den där gången. Det var i slutet av oktober, en mörk halvkuslig kväll, då han plötsligt under sina vanliga strövtåg i samhället fick ett infall att knycka äpplen. Det var speciellt en trädgård som lockade. Den hade han kollat in sedan länge. Den var ovanligt lummig, förvildad skulle man nog kunna säga, och de många otuktade fruktträden hade växt sig jättestora med grenar dignande av frestande granna äpplen. Det verkade inte heller som om ägaren bekymrade sig över detta, eftersom träden i alla andra trädgårdar var nerplockade vid det här laget.
Det lyste i alla fönster i undervåningen. Han visste inte vem som bodde där, och en sådan här svart kväll lockade knappast någon till vistelse utomhus. Klockan var omkring åtta, och nu satt säkert de flesta framför TVn och häckade. Han smög in och banade väg genom det drygt decimeterhöga daggiga gräset, som mer liknade en äng än villagräsmatta. Han stannade framför ett av de största träden där han gissade att de största och finaste äpplena fanns. Det såg dessutom ut som ett perfekt klätterträd med kraftiga stabila grenar.
Det kändes spännande, och lite lagom farligt också. Men vad farligt skulle kunna hända en sådan kväll med höstmörker och folktomma gator? Nu gällde det först att komma upp på den understa grenen. Den satt rätt högt upp, var stadig och bastant, men knepig att ta sig upp på. Enda sättet måste vara att hänga sig i armarna och försöka kasta över benen för att sedan kränga sig upp på översidan. Han tog ett stadigt tag med båda händerna om grenen som kändes sträv, kall och fuktig och slängde upp båda benen som krokade i den knotiga grenen. Efter ett par kraftiga knyckar lyckades han få sväng på kroppen och hamnade på ovansidan. Runt honom bildade grenar och lövverk en tät koja som hindrade all sikt utåt. Han kunde bara se svaga ljusglimtar från de upplysta fönstren, och inne i trädet var mörkret kompakt. Det skulle inte bli lätt att leta fram de finaste äpplena.
Han skulle ta sig upp till toppen. Det var ju där som de skulle finnas, de där stora äpplena. Men det var lättare sagt än gjort. Grenarna satt tätt, ibland så tätt att det var svårt att kränga sig förbi med kroppen. Ibland fick han åla sig fram mellan grenarna. De var riktigt hala dessutom, och fötterna fastnade nästan i klykorna på vissa ställen. Så var han i alla fall uppe till slut, och nu gällde det att få tag på drömäpplena. Det var bara att treva runt med ena handen och känna efter. Snart hittade han den första frukten som kändes som en stor boll i handen. Den fick knappast plats i byxfickan. Strax därefter hittade han ännu en, som även den nästan fyllde den andra fickan. Nu skulle han nog bara få plats med två äpplen till, och dem hittade han också tämligen snart.
Nu måste han ta sig ner med livet i behåll. Grenarna kändes otäckt hala och sträva, handskar hade han inte tagit med sig. Det var betydligt svårare att hitta bra ställen för fötterna på nervägen. De fastnade flera gånger i klykor som nöp ordentligt när han släppte på hela kroppstyngden. Men han tog sig försiktigt ner steg för steg och var snart nere på den lägsta grenen. Allt hade gått bra, inga farliga snedsteg, ingen som upptäckt honom och fyra härliga äpplen i fickorna. Den sista biten ner till marken från nedersta grenen var litet värre. Skulle han hoppa eller försöka kravla sig ner på stadig mark ungefär som när han tog sig upp?
Han avvaktade en stund medan han tänkte. Det var ganska stort avstånd, och han såg praktiskt ingenting i mörkret. Det var nog bäst att hoppa i alla fall, men först måste han vända sig om. Det kändes litet avigt eftersom ena foten fastnat ordentligt i en klyka. När han med en knyck drog loss den halkade han till, tappade taget och rasade handlöst rakt ner på gräsmattan. En våldsam smärta kom från ingenstans och placerade sig i hans vänstra lårben. Det gick inte att hålla skriket borta. Försökte han röra sig kändes det som om någon försökte slita benet ifrån honom. Så ont hade han aldrig haft.
Han visste inte hur länge han legat där, när han plötsligt såg att någon komma gående mot honom på gräsmattan med en ficklampa i handen. Med ljuskäglan rakt i ansiktet var det omöjligt att urskilja ansiktet, och det enda han för övrigt brydde sig om var att komma därifrån och så fort som möjligt och slippa smärtan. Nu skrek han inte, bara kved ynkligt. Vad som helst fick gärna hända, bara han slapp detta lidande.
Den främmande gestalten kom närmare och böjde knä intill honom. Nu såg han att det var en kvinna i hans föräldrars ålder. Hon granskade honom en lång stund innan hon sa något.
-Min bäste unge man, var har du råkat ut för? Kan mina äpplen vara så åtråvärda att man riskerar livet för att få tag på dem? Hur känns det? Har du mycket ont?
Svaret han kunde åstadkomma blev bara ett svagt jämmer, som växte till ett ångestsskrik när hon tog tag i honom och försökte resa upp honom.
-Du måste ha brutit ett ben, stackars gosse, sa hon och lade ner honom på gräset igen. -Jag får allt ringa ambulansen genast så att du kommer iväg till lasarettet. Ligg nu bara stilla här så ringer jag, och du får snart hjälp.
Hon reste sig och gick med raska steg mot huset. Efter en upplevd evighet kom hon tillbaka med en filt som hon försiktigt svepte om honom.
-Nu dröjer det inte länge förrän du får hjälp, sa hon och smekte pojken mjukt på kinden. -Jag sitter här hos dig tills ambulansen kommer. Var inte rädd. Allt kommer att ordna sig till det bästa. Var äpplena goda?
Det sista sade hon med ett litet vänligt skratt och strök honom än en gång mjukt över kinden. Hon pratade lugnande, berättade att hon hette Hilma och att hon bodde ensam i huset utan man och barn. Sedan frågade hon vänligt och intresserat efter hans namn och var han bodde, men svaren blev korta och ofullständiga. Smärtan fyllde honom helt. Han kände ändå stor tacksamhet att hon satt bredvid honom och höll hans hand.
Det dröjde ganska länge innan ambulansen kom. Då hade skriken och jämret upphört, och han längtade nu bara efter att tas omhand och få den hjälp han behövde. Ambulanspersonalen lyfte honom försiktigt upp på en bår som rullades in i bilen. Smärtan från benet var olidligt när hans kroppsställning ändrades. Han mindes inte om han tackade Hilma för henne hjälp. Nu gällde det bara att uthärda det som skulle hända närmast.
Benet hade verkligen gått av, på tre ställen dessutom alldeles under lårbenshalsen. Han blev opererad redan dagen efter med tre spikar som fixerade benstumparna i rätt läge Smärtan kändes bara när han ändrade ställning i sängen, förmodligen gav de honom smärtstillande och lugnande mediciner. Nu hade tankarna långsamt börjat fungera, och han försökte så noga som möjligt gå igenom händelseförloppet under sin eskapad i trädgården. Han insåg ganska snart, att den hjälp och tröst han fått av Hilma hade varit av största betydelse. Utan henne hade det varit en helvetisk upplevelse. Hennes närvaro och kärleksfulla behandling kändes som en välsignelse och stor gåva. Inte ett anklagande eller ont ord hade hon sagt till honom, endast tröst och vänlighet hade hon visat. Utan hennes insats visste han inte hur han skulle stått ut.
Det tog naturligtvis lång tid att bli ”normal” igen efter detta äventyr. Men ungdomar läker ändå ganska fort, så när han efter några månader åter var på benen var det bara en sak han ville göra, en sak som kändes väldigt angelägen. Han skulle hälsa på Hilma och tacka henne för det hon gjort för honom. Dessutom ville han be om ursäkt för sitt intrång i hennes trädgård. Det var dumt och barnsligt, tyckte han nu.
En dag efter skolan bestämde han sig. Nu stod han med en blomma i handen och ringde på. Hon öppnade strax och sken upp i ett solskensleende när hon fick se honom.
-Å, så roligt att du är på benen igen och att du kommer och hälsar på! Jag har väntat länge på dig, må du tro. Stig in, så får vi prata en stund. Jag skulle just sätta på kaffepannan.
Hon såg uppriktigt glad ut när han lämnade över blommorna. -Jag vill verkligen be om ursäkt för mitt intrång i trädgården, sa han. -Det var dumt gjort, och jag fick mitt straff. Jag vill också tacka för att jag blev så vänligt behandlad. Utan den hjälpen skulle jag ha känt mig fruktansvärt ensam och olycklig. Jag har tänkt mycket på det och vad det betydde för mig.
Hon såg granskande på honom med ett outgrundligt leende, tog ett par steg fram och gav honom en stor varm kram. Något mer behövde inte sägas. Allt var glömt och förlåtet. Han hade en vuxen äkta vän framför sig, en vän som inte skulle svika, och framför henne stod en pojke som alltid skulle se henne som en vuxen förebild av äkta kärlek och förståelse. Det skulle räcka livet igenom.
Kommentera » | ![]() |
|
|
