2012-06-16 23:12:54 Brev
Åh, Ågust...
Visby anno 2012
Efter ett nogsamt övervägande har jag således beslutat mig för att överträda vår överenskommelse gällande min tystnadsplikt av Er ytterst förtroendefulla bekännelse.
Det är tiden som förflutit emellan oss som nu bryter förseglingen. Hoppas innerligt att Ni förlåter mig, eller snarare ser mitt ynka försök att blottlägga Er, som en förhoppningsfull insats i Ert rättmätiga sökande efter en äntlig befrielse.
Innan du berättade din lögnaktiga sanning, din sanningsenliga lögn, välj…hade jag redan begripit förhållandet…i min tillvaro är nämligen dylikt vardagsmat. Mamma Scans trist ”hemlagade” till pulvriserat mos. Smak- som skamlöst. Billigt och lättköpt. Störande som hundskit i snö. Ändå trendriktigt i ett maniskt 2000-tal, där effekter jagas mot normalitet. Själlöst, som stjäl utrymme över alla gränser och i och med detta på väg att mutera till sin motsats; det som faktiskt bedrevs under din tid. Spektakel: Ditt liv i ett drama av hundratals akter. Idag; allas våra liv; Spektaklens spektakel. Men jag högaktar dig, trots både din egen och din tids oupplysta feghet. Jag förstår din tillbakahållna vrede, även om jag inte alls sympatiserar med den. Vreden hör mer hemma idag, fast ur andra aspekter sett. Symptom på nutidssyndrom. Resultat av den tid vi lever i. Din som min. Värdegrunder förändras och egentligen vet jag inte om din var mindre skoningslös än min. Enbart annorlunda. Dock mätt efter sin egen tids måttstock.
Manligt maktmissbruk eller förtäckt rädsla. Kvinnor som alibi. Vackert groteska, förslaget inbundna, självständigt tillbakadragna, madonnalikt horaktiga. Kjolklätt draperade ben, vilka bar kön som hjärna högst. Ska väl nämnas i turordningen hjärna som kön, men med min tid inblandad, så blir det tyvärr ändå i den förstnämnda ordningen. Hur som helst; Din lidelse led. Förnekelsen banade, manade, varnade…ska jag säga mer August? (vägrar ditt flärdfulla Å, Åh, dina billigare bijouterier) Som du kämpade…kära, kanske käraste…
Som människa älskar jag dig ännu, som kvinna…tveksamt. Jo, antagligen, trots facit i hand. Du var ju kvinnornas kvinna, inte man. Männens hot. Förutom hos ett fåtal utvalda av ditt kön. Din hunger var stor, din törst större. ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” är naturligtvis inte dina ord, då du inget högre önskade, än att ständigt bestrida detta faktum. Ditt hjärta var starkt, men själen vacklade. Fast du ville skifta dem båda. Att som man leva kvinnors liv måste skapa frustration av dignitet. En dyrköpt insikt som än idag skapar tröst och förståelse hos oss som läsare av dina litterära, geniala förmågor. Genom dina tidiga försök att navigera genom den mänskliga labyrinten av manligt och kvinnligt. Men ack så kostsamt det blev för dig. Fast idag har vi dessvärre androgyniserat könen, han och hon mot hen. Ett hån av hin! Du skulle inte vilja vara här. Var istället tacksam för att du var där, oavsett vem din älskan tillhörde. Tror bestämt att ditt öde ändå var enklare.
Men vem av alla män som släckte din hunger som törst och gav dig din absoluta tröst, förblir min hemlighet!
Min egen, Anette Blomberg
Kommentera » | ![]() |
|
|
