2012-08-21 18:18:03 Allmänt
Mobil – Limbo
Faktum är att jag inte känner till någon eller någonting mer mobilt än jag själv. Vad spelar det för roll att man är bojad vid sin läst, eller sitt knä, eller sin rygg, sitt huvud, nåja…sin lekamen? Jag väljer att avstava ordet. Leka… men…denna särskrivningsplåga till trots, skuttar jag hellre i fantasin, i praktiken, i nuet, fastän imperfekt gör sig mer än påmint och futurum skrämmer vettet ur mitt ovett. Rackarns vad man far fastän man står still. Still betyder ju som bekant; ännu, tydligen är det därför som jag far som ett jehu. Huuuu så ansträngande det är vara mobbat mobil! Vänder man på mo blir man plötsligt filosofisk. Siddartha upptäckte effekten för ljusår sedan, så långt tillbaka vill jag inte, men gärna om…om…utifall att…det lyser starkare.
Folk flyger och far, jag far och flyger ända in i det glödhetaste…bränner mig till oigenkännlighet men fortsätter att trotsa makterna…nej makten, inte pakten i jakten. Har faktiskt vakten, koll om det nu spelar någon roll, men den byter jag gärna mot sin motsats. Ungefär som att stå fast vid en mobil från medeltiden kontra i-Phone. Ajajaj. Jag är den mest mobilt trotsande maktmissbrukare jag vet. Jag existerar i fantasin, vägrar tygla de springande färgerna, de studsande orden som allt som oftast löper amok. Jag trotsar mig själv för trotsets skull, utan vinning. Utan pollett-aha´et! Försvinning! Det är tröttsamt att vara mobil, att figurera överallt men egentligen ingenstans. Man polletteras. Vart som helst. Men återvänder tyvärr till samma utgångsläge. Kaos är granne med Gud. Detta är att leva rörligt, det blir rörigt i den yttersta människoprovinsen, i den översta våningen på en mänsklig turning torso. Eller en turnerande tors…k. Fast kvinnlig, man säljer sig själv som en mobil varelse. La donna è mobile! Blir labil, fast mycket habilt labil. Tur när man är på tur i ur som skur, otur om inte solen skiner. Mänskligt, fastän omänskligt utifrån ett mer mobilt tankesätt. Men huvudsaken är att man ständigt tankar. Fyller på, fastän man villar bort sig från vila. Jag vill!
I natt dog jag, eller fick min dödsdom som jag redan känt av, det var ruskigt ruggigt, tur att jag vaknade…igen. Utan vaket som passar bättre än vaknandet hade jag ju inte kunna kolla mobilen som för första gången på ett decennium varit tyst och riktigt uttråkad, men egentligen precis så som jag bett och bönat om de senaste åren. Ett mobilt liv mobiliseras sällan, bara i visionen. Fast där far jag hellre över en mo med bilen. I ärlighetens namn cyklar jag hellre, lögnare som jag är av födsel och ohejdad vana. Vad vinner man på vanor, jo jag vann ovanor. Ovanligt vanligt…och cyklat har jag ju redan gjort en gång för mycket, men fortsätter oförtrutet gång efter annan, till trots. Det gäller att tro, skippa ts, som ändå bara låter som en fånig viskning som ingen ändå orkar lyssna till. Ts, tsssssss. Ljudlös signal från ett mobilt leverne funkar inte. Slå en pling, men inte till mig. Amen, ajööö, tjohej och leverpastej…
Anette Blomberg
Kommentera » |
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20120821181803_548.jpg",393,470,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20120821181804_185.jpg",393,470,2);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20120821181805_810.jpg",417,470,3);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20120821183413_992.jpg",370,470,4);)