Svenska konstnärer www.svenskakonstnarer.se
Om konstnären
Besök atelje
Galleri
Bildspel
konst till salu
Senaste nytt
Gästbok
Länkar
Visitkort
Meddelande
Blogg




Allan Friis  
2007-04-22 18:55:15 Allmänt
Utsöndringskonst
När det gäller vissa följsamma och trendiga konstnärers behov att profilera sig och synas i massmediabruset kan jag inte låta bli att tänka på en artikel, som jag skrev för ett antal år sedan. Den handlade om s.k. utsöndringskonst med anledning en utställning med ruttnande hästkött på Moderna Museet.

Jag vill gärna publicera den i sin helhet nu eftersom de frågor artikeln tar upp, fortfarande är högaktuella.

Så här lyder artikeln:

Kroppsvätskor och olika utsöndringar och avfall från såväl människo- som djurkroppar har under 90-talet i allt högre grad utnyttjats som konstnärliga objekt av ett antal internationellt kända konstnärer vilka rönt stor massmedial uppmärksamhet. Jag kan t.ex. nämna Lidice Benes som 1994 utställde sitt eget HIV-smittade blod i plomberade provrör på Tornberg Gallery i Lund, Andres Serrano, vars fotografier av bl.a. sin egen sädesuttömning visades på "Malmö Konsthall 1996, Kicki Smiths skulpturer av krypande kvinnor släpande på en lång avföringstarm efter sig, utställda på Deichterhallen i Hamburg 1994 och Jannis Kounellis, som just nu är aktuell på Moderna Museet i Stockholm, visande rått hästkött med tillhörande utsöndringar.
Vidare har amerikanen Craigh Norton samlat in olika kvinnors fostervatten som tappats på namnförsedda flaskor och en svensk konstnär, som jag inte minns namnet på, har i Bildjournalen I TV för ett par år sedan demonstrerat sin egen urin pulserande genom transparenta plaströr.

Ytligt sett är trenden tydlig. Det finns uppenbarligen ett ökande intresse att skildra kroppar av såväl människor som djur, men inte längre kroppens yta utan snarare dess inre och dess funktioner i mycket konkret bemärkelse.
En intressant fråga inställer sig onekligen här. Finns det inom den samtida skönlitteraturen motsvarande intresse hos författare för kroppsutsöndringar och förruttnelse? Frågan har för mig aktualiserats sedan jag nyligen läst Torgny Lindgrens kritikerlovordade "Hummelhonung". Boken, handlar om två åldrande, döende bröders symboliska kamp mot varandra, skildrad av en kvinnlig författare, som av en slump tillfälligt är inhyst hos den ene av bröderna. Lindgren beskriver poetiskt och med stor inlevelse de båda brödernas gradvisa förruttnelse, deras exkrementer och lukter och utsöndringar av olika slag. Här kommer ett par exempel ur boken: "om man stack hål i Olof......då skulle genast stora mängder vätska sippra ut....", "stanken var alldeles densamma som förr. Den kom ur hudens porer och ur munnen och näsborrarna och de variga ögonen och ur öronen och ur naveln", "sedan skrapade han med teskeden upp vätskan ur den brustna blåsan... och han förde teskeden till läpparna och slickade och sög den tom", "....och hennes handflata fylldes med sädesvätska. Den var grågrön och luktade ammoniak och kanske också mögel ---", o.s.v.

Ytligt sett är i ovanstående exempel likheterna slående med utsöndringskonsten, men innehållsligt finns det avgörande skillnader. Kicki Smiths' med fleras alster presenteras som estetiska objekt i ett socialt vacuum, skilt från varje meningsfullt sammanhang annat än att de exponeras i det offentliga konstrummet. Den utsöndringskonst jag hittills stött på, bl.a. de ovan angivna exemplen, ger förvisso upphov till en hel del reflektioner, men dess konstnärliga språk är endimensionellt och torftigt.
Torgny Lindgren försöker däremot foga in förruttnelseprocesserna i ett samman- hang som åtminstone kan vara psykologiskt begripligt genom beskrivningen av de båda brödernas personliga egenarter och utstrålning.

Som fenomen är utsöndringskonceptet inom konstsfären onekligen intressant, men jag misstänker att dess plötsliga uppdykande på konstarenan mindre har att göra med konstnärens behov av att formulera ett eget språk, än med behovet att bli synliggjord i den ökande konkurrensen och i det alltmera starka massmediala bruset. Det gäller att profilera sig till varje pris och då tycks varje medel vara tillåtna. Ingen ska inbilla mig att det är ett "genuint" inre intellektuellt behov eller en specifik upplevelse, som driver t.ex. Jannis Kounellis' till hans installation. Dess konstnärliga status får installationen genom att den visas på Moderna Museet och genom medlöpande konstskribenters benägna bistånd.





Kommentera »

2007-04-22 Slottet
Kommentar från: the Queen
Människan har idag en slags känslomässig förhårdnad. Livet - människan - är i sin förhistoriska form men Formen för livet är kraftigt förändrat. Detta kombinerat med den mängd information vi "tvingas" inta får oss att dels söka det absolut tysta eller det absolut högljudda....
Så tänker jag.

2007-04-22 Borås
Kommentar från: Heidemarie Z Carnelid
Hej Allan!

Tack för en intressant artikel. Man kan ju undra över hur dessa människor egentligen mår. Kan inte annat än tycka synd om dem.
Men samtidigt ser jag ju att deras 15 minuter i rampljuset har gett konst karriären en skutts framåt.

Det som retar mig värts är att de har ju redan snott alla perversa sätt att skildra konst på så vad skall vi "normala" konstnärer ta till om vi vill komma någonstans?

Mitt svar - Visa respekt, hjälp varandra framåt och sluta se andra konstnärer som ett hot

TACK!

Med vänlig hälsning
Heidemarie

    

«    August 2020    »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31 

Senaste blogginläggen
14/5-08
Politisk konst 13/10-07
Vilks vilsna vedermödor 6/9-07
Utsöndringskonst 22/4-07
23/1-07
Min självbild 23/1-07
(Nu syns kommentarer) 21/1-07

Bloggkategorier
Allmänt
Dagboksbilder
processen