2010-07-23 15:18:04 Mitt skrivande
Pojken hade svarta lackskor
Pojken hade svarta lackskor. De blänkte i solen.
Han klev på spårvagnen vid Järntorget tillsammans med sin pappa.
Håret var blont och nyklippt, nästan snaggat.
Han hade en stor plastmugg i handen.
Såg allvarligt upp på sin pappa som om han väntade på en tillsägelse.
Ett berömmande ord för att han skötte sin del av uppgiften.
Den pappan förväntade sig att han skulle klara.
Ögonen var på något sätt oseende.
Pappan lossade på gummibandet som höll den skyddande duken på plats runt dragspelet.
Stoppade duken i kavajfickan och började spela.
Det var en välkänd gammal schlager. Det ska va tunna skivor av dig, amatör Casanova.
Pojken såg på sina skor.
Tittade på plastmuggen i handen.
Fingrarna hade svårt att nå runt.
Men han klarade greppet med en hand.
Som om det gjorde att han kunde hålla den på längre avstånd.
Både jackan, byxorna och skorna såg nyköpta ut.
Som om det var premiär.
Kanske köpta till gårdagens skolavslutning i första klass.
När den första låten var färdigspelad böjde sig pappan och viskade något i örat på pojken.
Lydigt stegade han runt bland passagerarna och räckte fram plastmuggen.
Alla log mot honom och la ner mynt i muggen.
Pojken log inte.
Mötte ingens ögon.
En stund senare var pojken tillbaka hos pappan som nickade och log.
Pojken tömde försiktigt plastmuggens innehåll i pappans byxficka.
Pappan fortsatte nu att spela.
Vi här bak i bilen ljöd i vagnen.
Han visade hur det skulle låta.
På en annan scen skulle pojken ha kunnat le av stolthet.
Men inte här.
Ingen i spårvagnen hade fått pojken att le.
Inte ens mannen som vänligt strök sin hand över pojkens huvud.
Arbetet var för allvarligt.
Eller var det en plåga som omöjliggjorde ett leende.
En bristande förmåga att säga nej.
Till förnedringen.
Väl vetande att arbetet han uträttade var en nödvändighet.
Att i det fallet var han lika vuxen som sin pappa.
Samtidigt gick det inte att koppla bort skammen.
Han visste att han skulle överleva.
Men priset var att han aldrig blev av med förnedringen.
Pappan hade pratat om det.
Det hjälpte inte att hans pappa spelade felfritt.
Inte heller att det kom mycket pengar i muggen.
Pappan hade berättat hur det skulle kännas.
Nu förstod pojken vad pappan hade sagt,
Hans nyinköpta kläder hjälpte inte.
Han trivdes inte i dem.
De skavde och satt fel på kroppen.
Han tyckte att de hade börjat lukta om dem.
En skamlukt.
Han fick hålla sin pappa i handen när de klev av vid Viktoriagatan.
Han såg inte hur lackskorna blänkte i solen.
De klev på släpvagnen för att möta en helt ny publik.
Kommentera » | ![]() |
|
|
