| 2016-06-12 16:47 Allmänt Kommentera »
Det måste ges möjligheter för konstnärer att försörja sig
En konstnär är en person som egenväldigt har givit sig uppdraget att formulera sig med de medel som hen själv väljer. På dessa grunder söker sig vederbörande till sammanhang där likasinnade finns. De söker sig till konstskolor, konsthögskolor, kollektivverkstäder, konstnärsdrivna projekt, gallerier, konsthallar och andra spontant uppkomna grupperingar och kretsar. Ur denna jordmån gror konstlivet. Resonemang uppstår och motsättningar blir kraftkällor, det ena växer in i det andra. Sedan länge döda konstnärer ger energi åt samtida, vare sig det sker medvetet eller omedvetet och på det viset länkas tiderna ihop. Som en väv, där ingen kronologi råder utan varje tråd är lika viktig som någon annan. Så tycker jag om att betrakta konstvärlden. Som en organiskt växande struktur där varken början eller slut finns. Den bilden ger mig energi och mod att fortsätta mitt självpåtagna uppdrag att formulera mig på de sätt jag väljer.
För att fullfölja uppdraget krävs tid. Tid att reflektera, tid att misslyckas, tid att gå vilse för att hitta till platser som inte gick att veta något om innan de uppstod. Tid att ta in andras funderingar och integrera dem med de egna. Tid att leka och att allvarsamt mötas.
Det säger sig självt att inte alla är tillräckligt uthålliga i detta för att bli yrkesutövande. Somliga blir ändå det och de ska naturligtvis ha betalt för sitt arbete. Men hur?
Det är ytterst få konstnärer som lever på att sälja enskilda artefakter. Utställningar och andra offentliga framträdanden ger inte ersättning i proportion till det nerlagda arbetet. MU-avtalet räcker inte till.
Ibland kan ett offentligt gestaltningsuppdrag ge ekonomisk trygghet en period, eller ett statligt arbetsstipendium, eller ett deltids lärarjobb på konstskola, men det är många som står på kö för varje sådan möjlighet. Vid sjukdom eller arbetslöshet finns inget skyddsnät. Socialförsäkringssystemet har till exempel jag aldrig kunnat ta del av fast jag varit verksam i åtskilliga decennier. Pensionen kommer att bli skrattretande låg, när den tiden kommer. Ändå är jag uthållig (tjurskallig?) nog att framhärda i min profession.
Jag menar nämligen att jag gör ett viktigt arbete, att vi konstnärer gör ett viktigt arbete. Att just det enskilda konstnärsskapet är själva grundbulten. Från politiskt håll är det åtkomligare att stödja sammanslutningar av konstnärer, institutioner och kollektiva lösningar. Det är tydligare, lättare att förstå, enklare att rättfärdiggöra ekonomiskt stöd.
Att ge enskilda konstnärer förutsättningar att få gå i obanad terräng och sedan utvinna något ur det kan vara en svår sak att få igenom politiskt. Det kan jag förstå. Ändå hävdar jag att det, jämsides med satsningar på sammanslutningar, också måste finnas möjligheter för den enskilde konstnären att försörja sig.
Därför är mina förslag:
De statliga stipendierna ska vara fler och pensionsgrundande!
Visningsersättningen ska höjas!
MU-avtalet ska utökas!
Trygghetssystemen måste ge trygghet även åt konstnärer!
Britt Ignell Karlbrand Bottna, Bohuslän
| ![]() |
|
|
