2011-05-22 14:19:27 Från min dagbok i ateljen
Det är lördag den 21 maj år 2011.
Jag har lyssnat på ett reportage på radion från Libyen
Det gör så ont. Jag har lyssnat sedan jag var ett litet barn.
Ständigt nya namn men hela tiden samma smärta.
Som barn skulle jag ge den afrikanska lilla dockpojken fem öre.
Då nickade dockan som tack och jag skämdes.
Nu finns det många sparbössor som vädjar till oss på gator och torg.
Och det finns alltid någon som nickar sitt tack, men jag skäms.
Jag vill ropa om barmhärtighet…. och jag tar min lera till hjälp.
Inte är det mitt dåliga samvete som driver mig.
Det är ropet som driver mig, det bara lever i mig och vill ta form.
Det händer att någon lyssnar. Det händer att någon håller för ögonen.
Kommentera » | ![]() |
|
|
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2226_20110522141928_676.jpg",599,470,1);)