2010-10-02 16:31:44 Allmänt Text från 2004 När ett liv blir till börjar ett hjärta att slå. En rytm med två toner. Fram och tillbaka, klaffar som öppnas och stängs. Och barnet i det porlande livmodervattnet lägger sitt öra nära moderns dunkande hjärta. Som att vara mitt i en symfoniorkester, som Du sa. Hela kroppen hör. I rytmernas mellanrum växer toner fram och blir till enkla melodier. De vill så gärna växa ut i komplexitet. Lockas att bli till rörelser. Mjukt. Kraftfullt. Känslostarkt. Ännu inte uppdelat i glädje eller sorg. Enbart upplevelse och tillhörande livet. Därför livsnödvändig. Därför lika betydelsefulla.
Moderns mjuka röst hörs tydligt därinne. Hennes glädje blir till skrattande sånger. Hennes skräck vidarebefordras av dunkande tordönstrummor. Sångerna hon sjunger blir också barnets egendom. Så gör sig barnet, det ännu ej födda, bekant med den omgivning det ännu inte sett. Den mörka stämman därutanför hörs främmande och annorlunda. Kanske som något spännande. Att vara nyfiken på.
Där i den trygga tillvaron av mjölk och honung omvandlas allt. Barnet har utrustats med möjligheter. Dess känslor blir till rytmer. Till tonslingor. Till melodier. En kompositör. En kommunikatör. Ännu inte Bach men på väg. Därför trolig samspelspartner med Gud. Just då är inga hinder.
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_910_20101002163743_891.jpg",345,470,1);)