| 2007-10-13 20:15 Allmänt Kommentera »
Politisk konst
För ett tiotal år sedan såg jag en utställning av John Heartfield (Helmuth Herzfeld) på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig, eftersom jag här såg en konstnär, som med fara för sin egen säkerhet gisslade nazitidens makthavare.
Utställningen visade en del av hans produktion från åren 1930 – 38, alltså under tiden för nazisternas allt starkare framträdande på den politiska arenan fram till maktövertagandet 1933 och till annekterandet av Tjeckoslovakien 1939.
Som jämförelse kan det vara intressant att nämna en samtida konstnär, Max Ernst och hans konstnärliga utveckling. Han föddes samma år som Heartfield, 1991 men var verksam i Paris. 1934 kom dennes berömda collageroman ”Une Semaine De Bonté” ut på Jeanne Buchers förlag i Paris.
Samma år publicerade John Heartfield sin månadsbild till ”AIZ” (Arbeiter Illustrierte Zetung) med rubriken ”Så som på medeltiden, så ock i det Tredje Riket”. Se bild.
Både han och Max Ernst arbetade med collage under förkrigstiden. För den senare var collaget dock bara en av många konstnärliga arbetsmetoder, medan det för Heartfield var det huvudsakliga och under den aktuella tiden, det enda uttrycksmedlet.
En annan skillnad var tekniken. Som förlagor utnyttjade Ernst främst reproducerade xylografier ur tidskrifter som t.ex. ”La Nature” och ”Le Magasin Pittoresque”, medan Heartfield uteslutande använde sig av fotografier och reproduktioner av sådana.
Båda var uppväxta och ”fostrade” inom samma europeiska kultur- och konstklimat. Max Ernst var född och uppvuxen i Köln, men drogs i olika omgångar till Paris, där han bosatte sig 1922. I Paris etablerade han kontakter med ”Dada-gruppen” och senare också med Breton och surrealisterna.
Heartfield föddes i Berlin och stannade där fram till 1938, men hade också via George Grosz fått känningar av Dadaism och skapade tillsammans med Grosz en slags tysk variant av denna.
Här upphör likheterna. Max Ernst mottogs av surrealisterna med öppna armar och inlemmades i centraleuropeisk surrealistisk konsttradition. Hans konst provocerar visserligen den moralen och den goda smaken hos borgerligheten, men tas snart omhand och pacificeras av tongivande gallerister i Paris. Det provokativa draget i hans konst riktar sig främst mot etablerade konventioner och ”sanningar” inom konstsfären och har därför enkelt förvandlats till ny upplevelsekonst för kultureliter.
John Heartfield valde en annan väg. En farligare väg. Redan 1915 lärde han känna George Grosz, en bekantskap som skulle få en avgörande betydelse för hans fortsatta konstnärskap. Grosz’s fräna och satiriska bilder, riktade mot militärism och borgerligt bigotteri, gjorde ett så starkt intryck på Heartfield att han brände hela sin tidigare produktion.
Han började nu experimentera med en annan teknik . collage – som bättre passade in i hans nya friare ambitioner.
Det var först 1924 som Heartfield använde fotomontage till en direkt politisk handling genom i malik-bokhandelns skyltfönster utställd bild med titeln ”Efter 10 år, fäder och söner 1924” Det blev inledningen till hans sviter av satiriska och provocerande fotomontage vilka främst gisslar den gryende nationalismen och överhetens maktmissbruk.
1927, då AIZ införde koppartryckstekinken, kunde Heartfield nå ut till stora folkmassor med sina budskap, men hans viktigaste insats kom att inträffa under 30-talet med nazismens uppdykande på den politiska arenan. Det var då hans bilder kom att bli en maktfaktor och hans satir kom att fungera som avrättningar av den nazistiska ideologin. Det var också då som han utsatte sig för personliga risker.
Heartfields geniala avklädningar av Göring, Goebbels och Hitler under 1931 – 33, då han ännu bodde kvar i Berlin, var givetvis inte riskfritt och i april 1933 slår SA till mot hans lägenhet. Heartfield tvingas fly till Prag, där han får möjlighet att arbeta vidare för sitt gamla förlag och AIZ. 1938 kräver nazisterna att Heartfield skall utlämnas från Tjeckoslovakien, ett krav som regeringen vägrar att efterfölja.
1939 blir det dock nödvändigt för Heartfield att lämna landet och han flyr till London. Därmed var det slut på hans möjligheter att arbeta som agitatorisk konstnär. Tidvis var han placerad i interneringsläger. Efter kriget återvänder han till Tyskland, flyttar så småningom till Östberlin och avlider där 1968.
Givetvis kan man se Heartfields produktion under åren 1930 till 38 som ett tidsdokument men kan som sådant också avläsas och förstås i dagens kamp mot fascismen. Åtskilliga fotomontage återger en specifik historisk situation, t.ex. bilden om Riksdaghusbranden 1933, där Göring anses vara anstiftaren.
Men det finns också andra bilder som fungerar tvärs igenom årtiondena och som riktar och skärper blicken mot sjukliga företeelser och ideologier i dagens värld. t.ex. de montage som tar upp den offentliga lögnen, förhållandet mellan kapitalintressen och rustningar, diktaturer och dess medlöpare m.m
Medan Max Ernsts surrealistiska och psykoanalytiska collage blir objekt för sofistikerade tolkningar och suggererar till estetiska överväganden, fungerar Heartfields montage som subjekt för aktivt ställningstagande och handling mot olika former av maktövergrepp och har därmed en ständigt närvarande aktualitet.
| ![]() | 2007-09-06 14:19 Allmänt Kommentera »
Vilks vilsna vedermödor
Enligt Vilks' konstteoretiska resonemang utgörs hans egna "konstskapelser" av en serie händelser kring ett av honom själv utfört objekt.
Det är således inte tinget i sig som ska fungera som objekt för konstupplevelser, utan allt det som händer i samband med dess tillblivelse...
Läs mer » | ![]() | 2007-04-22 18:55 Allmänt Kommentera »
Utsöndringskonst
När det gäller vissa följsamma och trendiga konstnärers behov att profilera sig och synas i massmediabruset kan jag inte låta bli att tänka på en artikel, som jag skrev för ett antal år sedan. Den handlade om s.k. utsöndringskonst med anledning en utställning med ruttnande hästkött på Moderna...
Läs mer » | ![]() |
 2007-01-23 10:42 Allmänt Kommentera »
Läs mer » | ![]() | 2007-01-23 10:42 Allmänt Kommentera »
Min självbild
Tillbakablick
1990 – 91 gjorde jag en serie linoleumsnitt, som jag gav namnet ”en allegori över tankens frihet”. Titeln är naturligtvis ironisk, ty inte kan jag ju mena att någon i filosofisk mening tänker fritt i dagens genomkommersialiserade samhälle. Rubriker som Assimilation,...
Läs mer » | ![]() |
|
|
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_470_20071013201509_112.jpg",330,470,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_470_20071013201510_676.jpg",339,470,2);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_470_20070123104634_432.jpg",589,420,1);)