2010-05-12 15:48:53 Mitt skrivande
Två ord: Bekräftelse och övergivenhet
Det var lördagsförmiddag. Jag satt i Carlos kök. Han satt i sin flätade Malmstensstol med ryggen mot fönstret. Mellan oss hade vi hans runda köksbord. Halva bordsytan upptogs av en packe dagstidningar, en hög med tidskrifter och en flätad brödkorg med fem glasburkar fyllda med olika slags pennor, ett häfte med gula komihåglappar, saxar och olika slags tejp. Gemensamt hade vi vårt intresse för bilder och ord. Åldersskillnaden gjorde att han ibland kändes som en pappa för mig. Hans känsla för mig visste jag inget om.
Våra kaffekoppar var halvfulla, men croissanterna som jag haft med mig hade vi stoppat i oss. Han var full av pratlust.
– Julia Kristeva har gett mig ett ord som fått mig att tänka: Bekräftelse.
– Bekräftelse?
– Ja, just ordet bekräftelse. Bekräftelse på min övergivenhet.
– Övergivenhet?
– Måste du hela tiden upprepa det jag säger? Kan du inte stänga till truten på dig.
– Förlåt!
– Ja, ja! som om han ville utradera sitt utbrott och fortsatte: Jag har fått det bekräftat. Gång på gång har jag blivit övergiven. Första gången är jag bara tio månader. Det var i Florens. Siri och Valle reste ifrån mig. Dom hade inga pengar. Deras förklaringar hjälpte mig inte. Dom tänkte bara på att hämta pengar. Dom förstod inte min ångest. Valle kom tillbaka men inte Siri. Andra gången var det Valle som övergav. Han blev utvisad. Kunde inte ta mig med. Så sa han. Då var jag fyra år. Han lämnade mig hos portvaktsfrun i Bagni di San Guiliano. Han var min trygghet. Han var den som övergav. Jag blev panten som Signora Gabriellini fick. Hennes trygghet i att han skulle komma tillbaka.
– Du bar en ångest redan här?
– Ja, och den sitter fastbränd i min kropp. Men jag lever i alla fall. Två år senare kom Siri. Jag hade just fyllt sex. Hon viftade med ett papper och sa att hon har rätt att hämta mig. Mamma Gabriellini förstod inte att försvara sig. Nu var det hon som övergav. Hon hade blivit min fostermamma. Jag hade en hemsk dröm. Vill du höra?
– Ja.
– Jag drömde den första gången då. Vi var på tåget och skulle till havet. Jag somnade och drömde att vi åkte genom en ravin med höga berg på bägge sidor. Stora stenblock faller ner på tåget. Det krossas. Jag krossas. Skriker så att alla runt mig blir rädda. Jag kan inte sluta. Siri och hennes syster Sonja kom med våta handdukar som dom virade runt mitt huvud. Jag fick vara med Sonja i Marina di Pisa. Siri reste sin väg. Arbetet hon hade var viktigare. Återigen övergiven.
– Hur orkade du?
– Det gjorde jag inte. Det var ett gift. Ingen kunde förstå. Drömmen kom igen gång på gång. Både på natten och på dagen. År efter år. Lika verklig varje gång. Siri hämtade oss när papperen är klara. Det tog ett halvår. Vid jultiden 1921 kom hon och placerade mig i Paris hos sin syster Elsa. Där fick jag vara i ett och ett halvt år. Där glömde jag min italienska och lärde mig hjälpligt franska i stället.
– Siri?
– Hon tecknade modeller åt Birgittaskolan. 1923 fick jag komma till Stockholm. Jag trodde att jag skulle få bo tillsammans med henne. Det fick jag inte. Siri sa att hon adopterat en fransk pojke. Ljög dom rakt upp i ansiktet. Jag fick fortsätta att heta Gabriellini. Jag måste bo hos dom gammeldags morföräldrarna. Det är bara på sommarloven jag fick vara med Siri. Varje höst blev jag övergiven. Måste tillbaka till Edvard och Valborg.
I rasande fart scannar jag av min egen övergivenhet. Det är då jag någonstans i mitt minnesnystan hittade min pyttelilla övergivenhet på torget i Sollefteå, ensam i världen i fem minuter. Den var så liten i jämförelse med Carlos trauma att jag skäms att berätta den för honom. Förstår hela vidden av orden han givit mig. Betydelsen av Kristevas ord och Carlos övergivenhet.
– Men Siri?
– Kerstins mamma läste boken om henne. Stackars människa, sa hon.
– Och du?
– Hon är för alltid Siri, min mamma.
– Hur blev det sen?
– Jag bär hela tiden med mig en speciell känsla för den som övergivits. Jag möter barn och ser det i deras ögon. Jag känner att vi har något gemensamt. Det gör det lättare för mig att finna ord till tröst. Nu ser jag också min fortsatta övergivenhet utan att få ångesten att koka. Jag kan också se hur jag själv övergivit. Inte räckt till. Konsten är det enda som jag inte övergivit. Den är min räddning. Kan du förstå det?
– Ja.
Kommentera » | ![]() |
|
|
