Svenska konstnärer www.svenskakonstnarer.se
Om konstnären
Besök atelje
Galleri
Bildspel
konst till salu
Video
Senaste nytt
Gästbok
Länkar
Visitkort
Meddelande
Blogg




Anette Blomberg
2015-04-06 11:45 Hemma Hos...reportage i GT    Kommentera »
Hemma Hos-reportage
Inför Öppna Ateljéer 14-17 maj 2015 kan väl ett hemma Hos-reportage genom GT den 31 mars, vara ok

Hemma hos... Anette Blomberg
08:00 | 15-03-31 Kommentera 1 Skriv ut Share on facebook Share on Goggle+ Share on email Share on twitter More Sharing Services

REPORTAGE Konstnären Anette Blomberg bor i en djungel. I en egen värld, en rousseausk trerummare i norra Visby, där all färg och alla personliga föremål flyter in och ur varandra och blir till egna berättelser. Fast den här gången får jag höra just hennes egen historia.
Anette Blomberg har arbetat som konstnär sedan 1980 med utställningar på Gotland, fastlandet och utomlands. Hennes måleri är expressionistiskt och ofta fyllt av fåglar. Precis när jag ska fråga vad det är med henne och fåglar ringer hennes mobil. Den låter som en flock med fåglar.

Vad betyder fåglarna för dig?

–Rent symboliskt står de för någon form av befrielse, just det där att de lyfter. Som fågel ser man allt i ett annat perspektiv. Det som är tungt här nere lättar där uppe. Sedan är de mjuka och starka på en gång, säger Anette, tystnar och fortsätter sedan:

–De så jävla roliga att titta på och kommunicerar så bra, särskilt kråkfåglar. Korpar har jag målat under tjugofem år!

För drygt fyra år sedan cyklade Anette Blomberg omkull och gjorde illa sitt knä. Bland annat donerade kors- och ledband, sjukvård flera gånger i veckan under flera år gjorde att en av alla hennes läkare beskrev skadan som "en av Sveriges mest komplicerade knäskador". Tidigare hade hon en skada i ryggen och det här gjorde inte saken bättre. Vad hon då inte visste var att några år senare skulle en operation i ryggen medföra att även det andra benet skadades och nerver skulle förstöras för alltid.

–Livet är ett förhållningssätt och det handlar om att förlika sig med tillvaron, säger hon.

Tonfallet är sakligt och konstaterande, det är som det är och det gäller att "se till att det blir bättre på nåt sätt".

Vi sitter i hennes vardagsrum och det känns som om vi befinner oss i en grotta eller ett sådant där filtbyggt tält som man byggde som barn mellan några pinnstolar. Överallt står, hänger eller skymtar Anettes färgrika målningar och roliga, allvarliga och finurliga föremål. Det kan låta som det är mycket och rörigt men märkligt nog är det inte så det känns. Det finns en rytm och placering av alla saker, som noter i ett partitur. Det råder struktur i kaoset och det inger lugn.

–Minimalist, det har jag aldrig klarat av att vara, säger hon och skrattar.

Ute skiner solen, vi äter exotiska frukter och dricker rosa smoothie och än en gång känns det som att vi befinner oss på varmare breddgrader.

Hon berättar att hon saknar att bo i hus, att hon tidigare levt på betydligt större ytor än det här, i det förflutna var det som mest nio rum. Hon har alltid omgett sig med mycket saker men förklarar att faktum är att hon är en ickematerialist och en asket.

–Jag är besjälad med mina saker, allt har en historia och till exempel är mina skåp fulla med stenar och andra minnen, säger hon och gör en svepande gest över rummet.

Hon reser sig försiktigt för att sätta på kaffe. I lägenheten rör hon sig relativt fritt, utan kryckor, men hon haltar och förklarar för mig när kaffet hälls upp att hon har full koll ute i omgivningarna var det går att sätta sig ner när hon blir trött. När krampen kommer.

–Jag kan gå 200 meter sedan måste jag vila på rollatorn eller käppar. Operationen av min rygg gick snett och gav en nervskada även på inre organ, säger hon utan bitterhet men med en röst som är lite matt och som kommer sig av all den pappersexercis, all den kamp som har krävts av henne som egentligen innebär att man borde vara mer än frisk för att få den hjälp och det stöd som skulle behövas.

–Kanske hände olyckan för att jag skulle lära mig att ta en sak i taget, säger Anette och betonar hur viktigt det är att vara oberoende och självgående.

–Jag har bott här i nio år men som jag längtar så efter att bo i marknivå, att ha närmare till naturen och till tystheten, mörkret och stjärnorna, säger hon plötsligt.

–Tänk att få bo vid havet igen, jag har ju gjort det nästan i hela mitt liv men, ser du, jag tror på mirakel! Jag ska ha ett hus någon gång igen. Jag tror ju på sagorna så då kanske det kommer en springare en dag, fast hellre på en svart häst än en vit! säger hon och skrattar igen.

Hon återkommer ofta till sina kraftkällor: naturen och (barn)barnen.

–Jag har alltid omgett mig med barn, de ger mig en enorm kick. Som vuxen tappar man tyvärr barnets förundrande blick men återfinner den när man är med barnen.

Någon ateljé har hon inte längre, eller rättare sagt hon bor på sätt och vis i en eftersom ett av rummen är avsatt till hennes konst och där har hon möjlighet att skapa.Under våren kommer hon åter att delta i Öppna ateljéer.

–Jag har ett enormt behov av att uttrycka mig, jag målar för att jag måste. Uttryck följer på intryck, annars sprängs man, säger hon och förklarar med eftertryck att hon tror på måleriet som konstform.

–Det viktiga som konstnär är att vara sig själv trogen oavsett hur mycket man experimenterar. Det är inte alla konstnärer som ger sig den tid som det faktiskt tar.

Hon gillar att testa olika uttrycksformer och att överskrida gränser vilket gör att hon både sjunger, skriver, gör installationer och performance. Men färg, det är nog färgerna som är hennes signum.

–Min pappa var konstnär och han satte färger i handen på mig när jag var tio år. Han talade alltid om caput mortuum, cinnober, kobolt och ockra. Det är kanske därför jag målar i rött, gult och blått!

Vi har pratat länge, frukten på faten börjar ta slut, kaffet har kallnat och Anette ser lite trött ut. Värken, den ständig värken, finns alltid där som en objuden gäst men åter kommer vi till hur man förhåller sig till saker och ting.

–Jag är nog en lika ängslig som lugn person, nej förresten, jag har nog mest lugn i mig nu. Jag har i alla fall koll på min oro och mitt kaos. Det är viktigt, säger hon.

–Ibland tänker jag: vad skönt det vore att inte bo i sitt eget mausoleum men sen inser jag att jag inte skulle stå ut. Det blir som en extra hud.
Eva HC Nyström

Eva HC Nyström

         
 
         
 

2015-04-06 11:38 Hemma Hos...reportage i GT    Kommentera »
Hemma Hosreportage
Inför Öppna Ateljéer 14-17 maj 2015 kan det väl vara ok att visa ett Hemma hosreportage" som gjordes nyligen genen Gotländska tidningar i bilagan "Bo bra". Håll till godo...och...
Läs mer »


«    February 2024    »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
26272829 

Senaste blogginläggen
Utställning i Domkyrkan, Visby 14/4-23
Målningar "Gångar". Svit om fyra bilder á 38 x 46 cm 14/3-20
Målni gar Gångar. Svit o fyra bilder á 38 x 46 cm 14/3-20
Kulturartilleriet i Fårösund 28/8-19
Kulturartilleriet i Fårösund 28/8-19
Hemma Hos-reportage 6/4-15
Hemma Hosreportage 6/4-15
Stamgäster 9/9-14
23/7-13
Vinterspiran 18/12-12

Bloggkategorier
Allmänt
Performance
Symbios
Brev
Hemma Hos...reportage i GT
Vandringsinstallationen: Glokalt Mysterium