| 2010-03-17 10:52 Allmänt Kommentera »
Det där med kärlek...igen...
Måste vara då man förbannat katten efter lådtömningen och den stackarn ändå stryker mot benen och spinner tröstande. Självklart är kärleken given efter kaotisk tankekakofoni kring farhågorna som lyckligtvis obesannats. Vad är väl kärlek om inte värmen inomhus efter piskande snålblåst utanför. En god kopp av kärleksfullt tillagad het choklad med vispgrädde som väcker barndomsminnen, kan väl också inrymmas i det allra största begreppet.
Kärlek är det älskade barnet, för i älskan till detta söker aldrig kärleken sitt. Där är kärleken enbart tacksam och evig, över den som förunderlig gåva. Att få älska ett barn är älskligast av nåder. Det vet också Gud. Det känner jag, alla vi människor, för till de av oss komna, är kärleken allsmäktig.
Kärlek är också den första tussilagon. Den rödaste vallmon, den högst drillande lärkan, den fetaste abborren, den svartaste korpen, den starkast eller svagast blinkande stjärnan, det djupaste havet, det minsta sandkornet, duggregnet, stormen, glädjen, sorgen, värmen och kylan.
Mindre kärlek fast ändock, blir känslan som uppstår efter väl uträttat värv…låter stolpigt, men en god målning, en välskriven strof, ett dammsuget hem, betalda räkningar och fullt kylskåp är väl även dessa, kära lekar. Sen finns det andra slag av kära lekar. De där mer egoistiskt privata som innefattar trå och trängtan, tro och hopp. De hägrande. Självklarheter för somliga, visioner för andra. Kärlek är ett vitt begrepp. Vidare än vinter. Vidare än sommar. Vidare än år. Kärlek är vidast av dem alla. Vågar påstå att kärlek är livet. Vad döden inbegriper i kärleksväg vågar jag mig inte på att analysera. Vill däremot att den ska vara den största slutgiltiga kärleken för att en gång för alla, förena vad som varit omistlig kärlek i själva livet men som ändå smärtsamt separerats. Fast livets allomfattande kärlek är absolut tillräcklig i sig…
Anette Blomberg
| ![]() |
 2010-02-18 00:27 Allmänt Kommentera »
Vinter – ett vitt, knivskarpt begrepp
Det knarrade ekande under fotsulorna. Varje steg gav sina svårframkomliga avtryck, som ett livets sista tecken för tydare som möjligen överlevde. Bröstet sprängde som en återhållsam vulkan. Pulserade och slet. Hur länge till skulle snögloppets spjutspetsar strimla ögats hinna? Att blunda hjälpte...
Läs mer » | ![]() |
 2010-01-07 16:59 Allmänt Kommentera »
SÅ VILL JAG TALA MED ER OM KÄRLEKEN...
...inte den absoluta som icke kräver sitt, utan den mindre allsmäktiga, fast likväl större än störst. Den som till trots söker sitt, men också lyckas guldkanta alla konturer, oavsett. Den vackert jordiska! Den mellan två människor.
Trodde mig immuniserad, så infernaliskt obegåvat!...
Läs mer » | ![]() |
 2009-12-12 09:54 Allmänt Kommentera »
Profetia
Att grannens inte ens kitschiga plasttomtar
klättrar på och vid husfasadens mexitegel
bland neonbelyst stickande punkter
gör mindre
då det nyfött ljusgula penséögat bredvid
bevekar denna märkliga vinter
så här tolv dagar före den glömda reella ankomsten
och...
Läs mer » | ![]() |
 2009-10-25 12:04 Allmänt Kommentera »
DÅ JAG LYSSNAR TALAR JAG HÖGST.
Och ändå finns orden
Fastän de ej förtjänar
Vilseledande av kommunikationen
Försvårande av relationen i sig
Ett hämmande måste
Kanske var jag sexton. Sjutton på sin höjd, då dessa ord föddes. Att det är en smärre evighet sedan är väl i sig inget märkvärdigt. Inte ens...
Läs mer » | ![]() |
|
|
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20100317105218_761.jpg",381,469,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20100218002739_285.jpg",308,469,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20100107165909_162.jpg",338,470,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20091212095422_917.JPG",216,471,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_395_20091025120412_211.jpg",451,470,1);)