2017-11-24 15:43:52 Dikt och bild
Blommor faller ur klänningen
Blommor faller ur klänningen, jag lutar huvudet i handen, vad är öppningen bakom mig?, en önskan som rinner ut i sanden. Eller hoppets stjärnas glans, en liten tärnas ljussvans, av galaxer. Oändliga rymden omfamnar, skeppet leder mig till nya hamnar. Jag vilar i kojen, och flyter med, kastar bojen. När vi kommer fram, jag stiger ur och kramar en stam. Trädet ger skugga i den starka solen, där jag sitter på stolen och vill minnas, att jag gjorde allt för att finnas.
Kommentera » |
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2083_20171124154352_650.JPG",574,470,1);)