2008-04-13 12:16:39 Natur Ur min dagbok den 13 april 2008
Det är kallare i luften än jag anar, det känner jag när jag kommer in i skuggan.
Snön som kom igår har smält igen och solen värmer till arton plusgrader under köksfönstret där termometersonden är placerad.
Talgoxarna sjunger, stararna knarrar och visslar och gröngölingen ropar från prästgården. På gräsmattan hoppar ett par rödhakar omkring. De är på flyttning men sjunger ändå.
Krokus, blåsippor och dväriris är överblommade men gullvivorna är snart klara att täppa till glappet. Våren tågar på målmedvetet och stadigt trots bakslag och suckar.
Jag har varit nere vid Stugan några halvdagar; väntat in värmen och har samtidigt strosat runt lite mellan penseldragen.
Den första snoken fann jag död, överkörd på asfalten vid Holmen. Stjärten vred sig ännu i dödskramp men huvudet var platt. Den låg mitt i vägbanan och måste ha varit synlig för bilisten. Jag blir så ledsen av sånt. Det är samma sak med igelkottar. Nog borde man kunna kräva mera observans!
Eller finns där en faktisk illvilja - ibland undrar jag.
Desto bättre kändes det att finna de tre små snokar som låg tätt sammanslingrade och sökte värme hos varandra inne i min trädgård i förrgår. Årets första.
Nu ligger en trevlig snoktid framför mig och jag gläds därvid. Skogsödla har jag också sett här nere och åkergrodorna spelar från sjökanten så att det bubblar i öronen. Och högt däruppe flyger enkelbeckasinerna runt i stora svängar och bräker i störtdykningar.
En dag hörde jag också storspoven spela från Renstadmaden; sådant fäster sig extra i minnet.
Tranor och gäss dominerar annars mitt ljudlandskap med små instick av spelande vipor, sirpande sädesärlor, grönfinkar, gulsparvar och sjungande mesar.
Men en morgon tog ljungpiparna över ljudbilden. Det var en flock på sex fåglar som for runt över den svarta mossjorden, vemodigt pipande "piiuu" och stämningsfullt spelande "ku kyúuriu - kyúuriu - kyúuriu".
Med spetsiga, klippande vingar och pilsnabb flykt kom de ibland in alldeles över hustaket.
Jag skall snart åka ner dit igen. Jag längtar ständigt. Men först efter det att Ulla och jag har unnat oss en söndagsmeny på Ombergs turisthotell.
Att sitta där i glasverandan med utsikt över slätten och Vättern med en tallrik god mat är något utöver det vanliga.
Vilka möjligheter detta landskap ger oss. Vi är sannerligen lyckligt lottade.
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080413121639_754.jpg",620,446,1);)
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_1793_20080413121640_385.jpg",420,427,2);)