2017-11-04 14:45:03 Dikt och bild
Livet
Snart gammal och böjd, är jag då nöjd? Livet som varit långt, kort, stort och trångt, om vartannat, aldrig stannat. Evig ström av ditt och datt, stunder av gråt liksom skratt. Den största lyckan mitt kära flickebarn, av vackraste stjärnan, spunnet lysande skimrande skirt, vävt av de vackraste garn. Den största sorgen går inte att mäta, jag mötte en man, många år av söndra och träta. Den ligger kvar och finns, allt som jag minns. Fast jag inte vill. Står tiden still. Vid dessa stunder av skam och skuld. Varför var jag inte mer huld. Mot mig själv. Som en forsande älv, flöt jag med redan vingklippt sedan barnsben. Lyssnade jag inte in mina starka intuitiva vägledare, gör inte om ni som har tiden framför er, annars förlåt er själva. Det läker. Jag är tacksam, för livet och hälsan!
Kommentera » |
![](JavaScript:openpicblog("svenskakonstnarer_2083_20171104144503_170.JPG",421,470,1);)